För några minuter sedan fick jag mig ett rejält skrattanfall! Jag fick ett telefonsamtal från ett nummer som jag inte kände ingen. Jag var på glatt humör så jag svarade trots ovissheten. En viss Ingólfur pressenterade sig och undrade om jag inte ville följa med dem på en tredagars ridtur i slutet av maj. Till saken hör att jag tränar just nu hans häst och alla tre vårarna som jag varit här har jag tränat hästar åt hans kompis. De tre gubbarna ni vet, stora, lilla och gulliga gubben. Alla i deras stall tycker så bra om mig, de vill bara att jag ska träna deras hästar. De pratar fortfarande om hur fantastiskt det var att jag kunde rida in stora och lilla gubben när ingen annan hade klarat av det innan! Chefen skojade också om att han inte kommer att ha något att göra när jag åker härifrån. En gnutta allvar låg det allt i det påståendet även om han ville påskina att det bara var ett skämt.

Det är ju jättegulligt av dem att tänka på mig! Det är ca 15 personer som åker. Ingólfur och hans kompis (gubbägaren), Kristján, är båda i 50-års åldern och läkare. Båda två har jobbat flera år i Sverige. Varje år åker de två-fyra gånger under ett par veckor och jobbar i Kristianstad. Det är de, en annan gubbe i stallet, deras fruar, någons svärmor och några vänner. Tydligen ska det vara fina ridvägar där enligt chefen. Detta är sjätte året i rad som de åker dit och rider. Flera av dem pratar svenska. Jag förstår ju isländska och pratar en del när jag vill. Men hur ska jag kunna stå ut med okända människor i tre dygn, dessutom är ju alla minst dubbelt så gamla som jag. Vet verkligen inte hur jag ska göra! Samtidigt är det ju dumt att tacka nej till en sådan möjlighet, den chansen kommer nog aldrig tillbaka igen. Men vågar jag? Vill jag? Långturer är ju inte riktigt min grej egentligen.
Ingólfur ringde först till chefen för att prata med honom och få mitt nummer. Min chef är ju ibland så hjälpsam. Han sa att för hans del så gick det fint om jag ville följa med. Men han trodde kanske inte att jag skulle våga tacka ja. Det är nog snarare tvärtom! Hur kan jag tacka nej när de är så snälla, gulliga och omtänksamma?