Idag fick jag ett nytt namn, ett isländsk sådant: Eva Lind. Jag skulle presentera mig för en kvinna, som jag för övrigt träffade ett antal gånger förra året men i år kände hon inte igen mig. Så jag sa "Sæl ég heitir Emelie". Emelie uttalat på isländska blir ju ungefär Eeeeemeli, där det första, långa e:et uttalas som bokstaven E och inte som början av mitt namn på svenska. Detta fick jag upprepa flera gånger, men hon kunde inte riktigt fatta ändå. Namn som slutar på i, som mitt ju gör uttalsmässigt, är oftast mansnamn här på Island. Alltså finns inte namnet Emelie på isländska, bara Emília. Den här kvinnan tror fortfarande att jag heter Eva Lind [Eeeeevalind]. På isländska betonas ju första stavelsen, lite olikt jämfört med svenskan.

Igår meddelade min chef några svenskar som var på besök att han hade adopterat mig. Jag tackade för upplysningen, kunde ju vara bra att veta. En av de svenska tjejerna var ganska rolig när hon blixtsnabbt svarade honom "vad fick du betala då?". Dessvärre har min chef en skarp tunga och alltid svar på tal, så han replikerade med "jag fick betalt." Sådan är jargongen här på mitt jobb. Men det är alltid sagt med glimten i ögat!
Jag har lyckats chocka chefen ett fåtal gånger så att han inte haft något svar på tal. En av gångerna inträffade förra året har jag för mig. Eller kanske rent av förrförra året. Malin och jag skrattar fortfarande åt det ibland! Jag red förbi chefen och han kläckte ur sig något i stil med att "jag tycker att du är lite på gränsen (alltså viktmässigt)". Från ingenstans, eller snarare från hjärtat, så kom svaret farandes när jag öppnade munnen, "ska du säga tjockis!". Han blev helt paff och man såg på honom hur han kämpade med att få fram något. Hans min var oslagbar!