Drivningen idag gick väldigt bra utan några som helst missöden. Planen var att vi skulle börja vid sju. Duktig och arbetsam som jag är var jag nere i stallet redan 06.30. Tänkte att jag skulle hinna kratta boxarna och slänga in spån innan vi skulle börja. Jag hann med det med marginal. Jag hann med mycket annat smått och gott också innan vi körde igång strax innan 08. Så typiskt isländskt!
Vi var i alla fall nio stycken människor och ca 45 hästar. Hästarna släppte vi in i en pytteliten hage, alla 45. De stod som packade sillar. Vi människor placerade oss på utvalda platser, som behövde specialbevakas, längs med rundan. Hästarna släpptes sedan ut och en bil körde efter dem. Två varv sprang de, vilket är ungefär sex km. Nästa måndag ska de få springa tre varv.

Jag hade ju tänkt att jag skulle få en lugn måndag där jag kunde hinna med allt möjligt som jag aldrig hinner med annars. Från våra stall hade vi med tolv hästar. Klockan 09.40 hade jag mockat alla boxar, i båda stallen, och fodrat. Tre av "mina" hästar var inte med och sprang. Tre hästar hinner man ju lugnt med på en hel dag! Det var ju bara det att innan jag visste ordet av det, eller ens hur det gick till, så hade de ökat drastiskt i antal. Slutade med att jag hade en full dag och red tio stycken utöver de som hade drivits. Det var ju "mina" tre, tre hingstar (som jag trodde chefen skulle lägga beslag på), en av chefens träningshästar, en annan nygammal träningshäst, en gammal bekant (stora gubben) och en annan som jag skulle prova och se om det är någon mening med att träna. Som ni nog räknat ut så hade chefen annat för sig än att rida. Förstaklass stoet, Sóllilja, som är skadad i korsbandsfästet (eller vad det nu kan tänkas heta) påbörjade sin behandling idag, så chefen var iväg med henne i flera timmar.

Ni som läste noggrant uppmärksammade nog att en gammal favorit (?!) har kommit tillbaka till mig på träning i ett par veckor eftersom ägaren har åkt till Sverige. Stora gubben är tillbaka, han är verkligen gigantisk! Hade nästan glömt hur stor han egentligen är. Jag hade honom och hans bror lilla gubben på inridning första året jag var här. De är båda svarta, stora och med ganska mycket man. Året innan jag fick ta mig an dem hade de varit på inridning hos en stor och stark karl här i stallområdet. Det slutade med att han kunde nätt och jämt visa lilla gubben riden, stora gubben vågade han inte rida. De var så stora, hade lagt sig till med sådana olater och så var det fruktansvärt fräcka. Jag kommer ihåg att de sparkade mig när jag longerade dem, stegrade sig mot mig och slog med framhovarna, de stack när jag red dem och vände hemåt. Mirakulöst nog lyckades lilla jag, med hjälp av lite kvinnlig list, få ordning på dem. Men jag hade dem också hela våren. Stora gubben mätte vi en gång för två år sedan. Då var han 153 cm i mankhöjd, lilla gubben var bara 148 cm. Båda två är väldigt stora för att vara islandshästar för er som inte har någon aning.
Båda gubbarna utvecklades till fina hästar som lyfte en del på benen. Måste erkänna att det var lite med sorg i hjärtat som jag lämnade tillbaka dem. Vi hade ju gått igenom så mycket tillsammans! Chefens kompanjon tillika Malins chef tror än i dag att jag är arg så fort jag höjer rösten åt någon häst. Som jag fick skrika på gubbarna både när jag red och allra helst när jag longerade dem. Det verkade vara det enda som hjälpte. Att longeringsvolten ligger precis utanför den här mannen stall gör ju inte direkt att jag hördes mindre.
Förra året fick jag tillbaka stora gubben på träning i en måndag. Då berodde det på att ägaren hade ramlat av lilla gubben. Hästen bröt benet och fick avlivas. Sorgligt nog eftersom det var han som var den bästa av de två.
I år har jag fått ännu en bror på träning, gulliga gubben. Han är mycket ljuvare i temperamentet och så har han lång och fin man. Himla gullig med andra ord, därav namnet! Han har dessvärre efter tre veckors träning gått och blivit halt. Gulliga gubben har mjuk och fin tölt. Han travar helst inte. Stora och lilla gubben var båda fyrgångare. När de skulle tölta så satte de huvudet högt upp i luften, allra helst stora gubben, och så fick man tvinga fram tölten lite. Jag skrattade för mig själv idag när jag red stora gubben igen. Allt som jag hade lärt honom fanns fortfarande kvar och fungerade hyfsat. Men när jag började tölta satte han upp sin långa svarta hals rakt upp. Pannluggen vajade ovanför huvudet på honom. Det var nästan så illa så om man skulle titta rakt fram fick man kika åt sida för att kunna se något. För rakt fram var det bara en enda stor, svart vägg!

Nu sitter jag här efter vad som skulle varit min lugna och sköna måndag och är helt slut. Jobbade visserligen bara till 18.30, men det hann ändå bli tolv timmar. Alla planer som jag gjort upp för dagen sket sig ska jag lova!
På tal om lova, så har jag lovar både chefen och Malin att koka kroppkakor. De har nämligen aldrig smakat det! Jag som ju inte har så stor erfarenhet var gäller sådant lovade i ett svagt ögonblick att ge mig på det. Småländska kroppkakor ska det bli. Det är min favorit, utan tvekan, på julbordet. Inget slår farmors små, vita, stekta kroppkakor! Fastän farmor inte finns i livet idag så är det favoriten. Mamma har tagit över kroppkakskokandet och har gjort det med bravur, till min stora glädje!
Jag stekte fläsket till mina kroppkakor redan igår. Jag har fortfarande inte helt gett upp mina planer på kroppkakorna, fastän klockan redan hunnit bli 21. Måste ju hinna med att duscha också.
Det återstår att se om jag orkar med att koka några kroppkakor ikväll och, när jag väl gör det, om de går att äta!